Har varit ute och solat, samt spelat lite fotboll med Viktor. Vilket resulterade en ond tå, men vad gör det. Det går över!

Denna sommar känner jag på mej kommer bli en riktigt bra sommar. Jobb, troligen mer träning och fotbolls lir,än förra året.Saknar delvis förra sommaren, studenten kommer alltid ligga mej varmt om hjärtat. Vilken dag, och dagarna innan går inte att beskriva.Stämningen i klassen var helt obeskrivlig.   
Såg fram emot att få börja jobba nästan direkt efter studenten,underbart.Men jag lärde mej mycket förra sommaren, att man inte ska ta på sig ett för sort ansvar. Jag insåg det dock försent, och fick ligga på sjukhuset i 2 veckor, sen vara sjukskriven resten av sommaren.

Var såklart inte roligt att ligga på sjukhuset,men jag kom till en väldigt viktig insikt när jag låg inne. Nämligen att jag måste säga ifrån om det på något sätt blir för mycket för mej. Både psykiskt och fyskiskt. Jag kämpade med att slå bort mitt eget måeende under en tid. Jag ville jobba,tjäna pengar.

Jag har sen studenten växt som person. Mycket av mitt självförtroden kom tillbaka när jag fick börja jobba. Kollegorna tyckte jag gjorde bra ifrån mej, lika så chefen. Det är just såna saker som driver människor framåt. Att någon eller flera ser en som den man är. Och tar upp det positiva. Det negativa ska man också höra. Men mycket beror på HUR man tar upp det.

Jag har varit den som pratat mycket, och "tagit" plats. Men efter att ha blivit nerklankad,så försvann den sidan av mej. Jag kan inte säga att jag är glad över att jag tillåtit människor klankat ner på mej. Men jag orkade tillslut inte bry mej.


Det var värt, att sitta inne på skolan toaletter och gråta, för att ingen såg mej. Jag dög när det handlade om pengar, eller bara att få prata av sig. Men annars så hade jag svårt att känna att jag dög. Några av dom jag faktiskt kom nära,hjälpte mej när det blev kaso i skolan. Dom människorna beundrar jag. Ni är värd det bästa.

Sen den tiden, blev jag otroligt utnyttjad, och det som sårar mej mest är att människor som jag verkligen offrade allt för. Inte ens kan säga hej när man ser dom på stan idag. Man är som en främling. Att dom inte skäms?

Hur som, så  lärde jag mej att stå på egna ben, och blev aldrig  beroende av andra. Det är jag tacksam för, att jag fick lära mej det i god tid. Jag har lovat mej själv att aldrig bli beroenden av någon.

Jag växer som person,mycket tackvare Eleonore.Hon lyfter fram alla mina sidor. Hon är en av dom starkaste människorna jag känner. Ska göra mitt bästa för att finnas där för henne, och få henne att må så bra som möjligt. Hon är värd det bästa.

BELÖNA DIG SJÄLV FÖR DINA FRAMSTEG,DET ÄR DU VÄRD!

/ Josse